[1] En folkförskingrare drar upp mot dig. Bevaka dina fästen! Spana mot vägen, rusta dig,
[2] Herren ska återställa Jakobs storhet liksom Israels storhet, för plundrare har plundrat dem och fördärvat deras vinstockar.
[3] Hans hjältars sköldar har färgats röda, kämparna går klädda i scharlakan. Vagnarna gnistrar av stålglans den dag han gör sig redo, det svingas med spjut av cypress.
[4] På gatorna stormar vagnarna fram, de kör om varandra på torgen. De ser ut som bloss, de far i väg som blixtar.
[5] Han kommer ihåg sina väldiga kämpar. De snubblar där de rusar fram, de skyndar mot stadens murar
[6] Flodernas portar öppnas, och palatset faller ihop.
[7] Det är bestämt: Hon ska kläs av och föras bort. Hennes slavflickor ska sucka som duvor
[8] Nineve var sedan gammalt som en vattenrik damm, men nu flyr vattnet bort. ”Stanna! Stanna!”
[9] Röva silver, röva guld! Här finns skatter utan slut, överflöd av dyrbarheter.
[10] Tom, tömd, förödd! Modlösa hjärtan, vacklande knän! Darrande höfter överallt! Alla ansikten är blossande röda.
[11] Var är nu lejonens kula, platsen där de unga lejonen åt sitt byte, där lejonet och lejonhonan och lejonungen gick omkring
[12] Lejonet rev i stycken tills ungarna fick nog, dödade för sina lejonhonor och fyllde sina hålor med byte,
[13] Se, jag är emot dig, säger Herren Sebaot. Jag ska låta dina vagnar gå upp i rök, och dina unga lejon ska förtäras av svärd. Jag ska utplåna ditt rövade gods från jorden, och röster av dina sändebud ska inte mer höras.