[1] Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
[2] När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig – lova Herren!
[3] Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, sjunga till Herren, jag vill lovsjunga Herren, Israels Gud.
[4] Herre, när du drog ut från Seir, när du gick fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten från molnen.
[5] Bergen skalv inför Herrens ansikte, Sinai inför Herrens, Israels Guds, ansikte.
[6] I Shamgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste gå omvägar.
[7] Inga ledare fanns, inga i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel.
[8] Man valde sig nya gudar, då nådde striden ända till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se
[9] Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova Herren!
[10] Ni som rider på vita åsnor, ni som sitter hemma på mattor och ni som vandrar på vägen,
[11] När man sjungande delar byte mellan vattenhoarna lovprisar man Herrens rättfärdiga gärningar, hans styres rättfärdiga gärningar i Israel. Då drog Herrens folk ner till portarna.
[12] Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Res dig, Barak! Ta dig fångar, du Abinoams son!
[13] Då satte folkets överlevare de tappra till anförare, Herren satte mig till anförare över hjältarna.
[14] Från Efraim kom män med rötter i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon
[15] Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora, och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i hans spår. Bland Rubens ätter höll man stora rådslag.
[16] Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter hade man stora överläggningar.
[17] Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han vid skeppen? Asher satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.
[18] Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, likaså Naftali på slagfältets höjder.
[19] Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak nära Megiddos vatten, men silverbyte vann de inte.
[20] Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera.
[21] Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon. Framåt, min själ, med kraft!
[22] Då stampade hästarnas hovar, hans starka hingstar jagade framåt, framåt.
[23] Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna, ja, förbanna dess invånare eftersom de inte kom till Herrens hjälp, till Herrens hjälp bland hjältarna.
[24] Välsignad framför andra kvinnor är Jael, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor i tält.
[25] Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, bar fram gräddmjölk i högtidsskålen.
[26] Hon räckte sin hand efter tältpluggen, sin högra hand efter hammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.
[27] Vid hennes fötter kröp han ihop, låg och blev liggande. Vid hennes fötter kröp han ihop och låg. Där han kröp ihop, där låg han utslagen.
[28] Ut genom fönstret blickade Siseras mor, hon ropade gällt genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn? Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?”
[29] Då svarade hennes klokaste hovdamer, och själv gav hon sig samma svar:
[30] ”Säkert fick de byte och delar det nu, en flicka eller två åt varje man, färggrant byte för Siseras räkning, färggrant byte av brokiga tyger, en brokig duk eller två
[31] Så ska alla dina fiender förgås, Herre. Men de som älskar honom ska bli som solen Och landet hade nu ro i fyrtio år.