[1] Dessa var de folk som Herren lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan
[2] och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut:
[3] filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat.
[4] Med dem ville Herren pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose.
[5] Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna,
[6] och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
[7] Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna.
[8] Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år.
[9] Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror.
[10] Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim.
[11] Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
[12] Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon.
[13] Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden.
[14] Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år.
[15] Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till kung Eglon av Moab
[16] gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt, och spände fast det under kläderna vid sin högra höft.
[17] Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man.
[18] När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem.
[19] Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut.
[20] Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen, och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol,
[21] räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk
[22] så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen,
[23] och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem.
[24] När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.”
[25] Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet.
[26] Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira.
[27] Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen.
[28] Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över.
[29] Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan.
[30] På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.
[31] Efter Ehud kom Shamgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.