[1] Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den nubiska kvinna som han hade tagit till hustru, ty han hade tagit en nubisk kvinna till hustru.
[2] De sade: ”Är då Mose den ende som HERREN talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och HERREN hörde detta.
[3] Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.
[4] Genast sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre.
[5] Då steg HERREN ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit.
[6] Och han sade: ”Hör nu mina ord. Om det finns en HERRENS profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm.
[7] Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd.
[8] Jag talar ansikte mot ansikte med honom, tydligt och inte i gåtor, och han får se HERRENS gestalt. Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?”
[9] Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.
[10] När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk.
[11] Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått.
[12] Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.”
[13] Då ropade Mose till HERREN: ”O, Gud, gör henne frisk!”
[14] HERREN svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen.”
[15] I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka. (13:1) Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.