[1] En folkförskingrare drar upp mot dig. Bevaka dina fästen! Spana utåt vägen, rusta dig, samla all din kraft.
[2] HERREN skall återställa Jakobs storhet liksom Israels storhet, ty plundrare har plundrat dem och fördärvat deras vinstockar.
[3] Hans hjältars sköldar har färgats röda, krigsmännen går klädda i scharlakan. Vagnarna gnistrar av stålglans, den dag han gör sig redo, och man svingar sina spjut av cypress.
[4] På gatorna stormar vagnarna fram, de kör om varandra på torgen. De ser ut som bloss, som blixtar far de i väg.
[5] Han kommer ihåg sina väldiga kämpar. De stapplar där de rusar fram. De skyndar mot stadens murar och skyddstaken görs redo.
[6] Flodernas portar öppnas, och palatset faller ihop.
[7] Det är bestämt: Hon skall kläs av och föras bort. Hennes slavflickor skall sucka som duvor och slå sig för bröstet.
[8] Nineve var sedan gammalt som en vattenrik damm, men nu flyr vattnet bort. ”Stanna! Stanna!” Men ingen vänder sig om.
[9] Röva silver, röva guld! Här finns skatter utan slut, överflöd av dyrbarheter.
[10] Tom, tömd, förödd! Modlösa hjärtan, vacklande knän! Darrande höfter överallt! Alla ansikten är blossande röda.
[11] Var är nu lejonens kula, den plats där de unga lejonen åt sitt byte, där lejonet och lejoninnan och lejonungen strövade omkring, utan att någon skrämde dem?
[12] Lejonet rev i stycken tills ungarna fick nog, dödade åt sina lejoninnor och fyllde sina hålor med byte, sina kulor med sönderrivna djur.
[13] Se, jag är emot dig, säger HERREN Sebaot. Jag skall låta dina vagnar gå upp i rök, och dina unga lejon skall förtäras av svärd. Jag skall utrota ditt rövade gods från jorden, och röster av dina sändebud skall inte mer höras.