[1] Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och blev där också begraven.
[2] Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose och Aron.
[3] Och folket begynte tvista med Mose och sade: “O att också vi hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS ansikte!
[4] Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här?
[5] Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att dricka?”
[6] Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då visade sig HERRENS härlighet för dem.
[7] Och HERREN talade till Mose och sade:
[8] “Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron, och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och giver menigheten och dess boskap att dricka.
[9] Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom han hade bjudit honom.
[10] Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan; där sade han till dem: “Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder?”
[11] Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess boskap fick dricka.
[12] Men HERREN sade till Mose och Aron: “Eftersom I icke trodden på mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har givit dem.”
[13] Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN, och där han bevisade sig helig på dem.
[14] Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och lät säga: “Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor som vi hava haft att utstå,
[15] huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa behandlade av egyptierna.
[16] Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades, staden som ligger vid gränsen till ditt område.
[17] Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.”
[18] Men Edom svarade honom: “Du får icke tåga genom mitt land. Om du det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.”
[19] Men Israels barn sade till honom: “På den allmänna farvägen skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast att få tåga vägen fram härigenom.”
[20] Han svarade: “Nej, du får icke tåga härigenom.” Och Edom drog ut mot honom med mycket folk och ned stor makt.
[21] Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt område, vek Israel av och gick undan för honom.
[22] Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten, kommo till berget Hor.
[23] Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till Edoms land, och sade:
[24] “Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
[25] Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på berget Hor,
[26] och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.”
[27] Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på berget Hor inför hela menighetens ögon.
[28] Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och Eleasar stego ned från berget.
[29] Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan, begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.