[1] Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
[2] Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
[3] Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
[4] Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
[5] Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
[6] Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
[7] Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
[8] Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
[9] Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
[10] Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
[11] Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
[12] Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
[13] Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
[14] De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
[15] Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
[16] Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
[17] Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
[18] för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
[19] Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
[20] Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
[21] Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
[22] Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?