[1] Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.
[2] Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,
[3] och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.
[4] Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.
[5] Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.
[6] Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
[7] En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren—
[8] en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.
[9] Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
[10] Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.
[11] Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.
[12] Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.
[13] Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.
[14] Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.
[15] Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
[16] Faren icke vilse, mina älskade bröder.
[17] Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
[18] Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.
[19] Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.
[20] Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
[21] Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.
[22] Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.
[23] Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
[24] när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.
[25] Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.
[26] Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
[27] En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.