[1] Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.
[2] Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
[3] Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
[4] Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
[5] Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
[6] Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
[7] Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
[8] Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
[9] Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
[10] Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
[11] Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
[12] Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.
[13] Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
[14] Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
[15] Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
[16] Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
[17] Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.
[18] Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.
[19] Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.
[20] Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.
[21] Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?
[22] Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?