[1] Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade så: “Vi äro ju ditt kött och ben.
[2] Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste över Israel.”
[3] När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron, slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
[4] David var trettio år gammal, när han blev konung, och han regerade i fyrtio år.
[5] I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda.
[6] Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna, som bodde där i landet. De sade då till David: “Hitin kommer du icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David icke skall komma hitin.”
[7] Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
[8] Och David sade på den dagen: “Vemhelst som slår ihjäl en jebusé och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa halta och blinda, som David hatar.” Därför plägar man säga: “Ingen blind och halt må komma in i huset.”
[9] Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och vidare inåt.
[10] Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN, härskarornas Gud, var med honom.
[11] Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde ett hus åt David.
[12] Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk Israels skull.
[13] Och David tog sig ännu flera bihustrur och hustrur från Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David föddes ännu flera söner och döttrar.
[14] Dessa äro namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
[15] Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
[16] Elisama, Eljada och Elifelet.
[17] Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga David. När David hörde detta, drog han ned till borgen.
[18] Och sedan filistéerna hade kommit fram, spridde de sig i Refaimsdalen.
[19] Då frågade David HERREN: “Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du då giva dem i min hand?” HERREN svarade David: “Drag upp; ty jag skall giva filistéerna i din hand.
[20] Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade han: “HERREN har brutit ned* mina fiender inför mig, likasom en vattenflod bryter ned.” Därav fick det stället namnet Baal-Perasim.
[21] De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans män togo dessa med sig.
[22] Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i Refaimsdalen.
[23] När David då frågade HERREN, svarade han: “Du skall icke draga ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
[24] Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig till att slå filistéernas här.”
[25] David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.