[1] Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
[2] Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
[3] Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
[4] HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
[5] Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
[6] dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
[7] Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
[8] Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
[9] Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
[10] Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
[11] Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
[12] Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
[13] Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
[14] HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
[15] Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
[16] Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
[17] Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
[18] Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
[19] De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
[20] Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
[21] HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
[22] Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
[23] nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
[24] Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
[25] Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
[26] Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
[27] Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
[28] och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
[29] Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
[30] Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.
[31] Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
[32] Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
[33] Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
[34] du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
[35] du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
[36] Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
[37] du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
[38] Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
[39] Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
[40] Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
[41] Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
[42] De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
[43] Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
[44] Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
[45] Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
[46] Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
[47] HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
[48] Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
[49] du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
[50] Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
[51] Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.