[1] När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade han sig med Ahab.
[2] Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga upp mot Ramot i Gilead.
[3] Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: “Vill du draga med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: “Jag såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig i striden.”
[4] Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: “Fråga dock först HERREN härom.”
[5] Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och frågade dem: “Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?” De svarade: “Drag ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.”
[6] Men Josafat sade: “Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att vi kunna fråga genom honom?”
[7] Israels konung svarade Josafat: “Här finnes ännu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan beständigt allenast olycka.” Josafat sade: “Konungen säge icke så.”
[8] Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: “Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.”
[9] Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
[10] Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: “Så säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de förgöras.”
[11] Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: “Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.”
[12] Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom och sade: “Det är så, att profeterna med en mun lova konungen lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova också du lycka.”
[13] Men Mika svarade: “Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som min Gud säger.”
[14] När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: “Mika, skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?” Han svarade: “Dragen ditupp, så skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.”
[15] Men konungen sade till honom: “Huru många gånger skall jag besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS namn?”
[16] Då sade han: “Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: ‘Dessa hava icke någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.’”
[17] Då sade Israels konung till Josafat: “Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?”
[18] Men han sade: “Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och på hans vänstra.
[19] Och HERREN sade: ‘Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?’ Då sade den ene så och den andre så.
[20] Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade: ‘Jag vill locka honom därtill.’ HERREN frågade honom: ‘På vad sätt?’
[21] Han svarade: ‘Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.” Då sade han: ‘Du må försöka att locka honom därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.’
[22] Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall komma över dig.”
[23] Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: “På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort ifrån mig för att tala med dig?”
[24] Mika svarade: “Du skall få se det på den dag då du nödgas springa från kammare till kammare för att gömma dig.”
[25] Men Israels konung sade: “Tagen Mika och fören honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
[26] Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen tillbaka.”
[27] Mika svarade: “Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN icke talat genom mig.” Och han sade ytterligare: “Hören detta, I folk, allasammans.”
[28] Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.
[29] Och Israels konung sade till Josafat: “Jag vill förkläda mig, när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i striden.
[30] Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina vagnshövitsmän: “I skolen icke giva eder i strid med någon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.”
[31] När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de: “Detta är Israels konung”, och omringade honom därför, i avsikt att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
[32] Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
[33] Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven: “Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.”
[34] Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.