[1] Om Moab. Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, för det har ödelagts! Kirjatajim har kommit på skam och intagits, fästet har kommit på skam och ligger krossat.
[2] Moab prisas inte längre. I Heshbon smider man onda planer mot det: ”Kom, låt oss göra slut på det, så att det inte mer är ett folk!” Också du, Madmen, ska tystas, svärdet ska förfölja dig.
[3] Sorgerop hörs från Horonajim, förödelse och stor förstörelse.
[4] Moab är krossat, högljutt klagar barnen där.
[5] Uppför backen mot Luhit går man under gråt, och på vägen ner till Horonajim hörs ångestfulla sorgerop
[6] Fly, rädda era liv och bli som en buske i öknen!
[7] Eftersom du litar till dina gärningar och dina skatter ska också du intas. Och Kemosh ska gå i fångenskap och hans präster
[8] Ödeläggaren ska drabba varje stad, och ingen stad ska komma undan. Dalen ska bli fördärvad och slätten läggas öde, så som Herren har sagt.
[9] Ge Moab vingar, flygande måste han fly. Hans städer ska bli öde, och ingen ska bo i dem.
[10] Förbannad är den som utför Herrens verk försumligt, förbannad är den som tvekar att bloda ner sitt svärd!
[11] Moab har levt i trygghet från sin ungdom, han har legat i ro som vin på sin bottensats. Han har inte hällts från kärl till kärl, inte vandrat bort i fångenskap. Därför har han kvar sin smak, och hans luktsinne
[12] Se, därför ska dagar komma, säger Herren, då jag sänder till honom vintappare, som ska tappa honom och tömma hans fat och krossa hans krukor.
[13] Då ska Moab skämmas för Kemosh, liksom Israels folk fick skämmas för Betel som de litade till.
[14] Hur kan ni säga: ”Vi är hjältar och tappra män i striden”?
[15] Moab ska ödeläggas, dess städer gå upp i rök och dess utvalda unga män komma ner för att slaktas. Så säger Kungen, Herren Sebaot är hans namn.
[16] Moabs undergång är nära, hans olycka kommer med hast.
[17] Ha medlidande med honom, alla ni som bor omkring honom, alla ni som känner hans namn! Säg: ”Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
[18] Kom ner från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dotter Dibons folk, för den som ödelägger Moab drar upp mot dig
[19] Ställ dig vid vägen och se dig omkring, du som bor i Aroer. Fråga honom som flyr och henne som kommit undan, säg: ”Vad har hänt?”
[20] Moab har kommit på skam, det är krossat, jämra er och ropa! Berätta vid Arnon att Moab är ödelagt.
[21] Domen har drabbat slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,
[22] över Dibon, Nebo och Bet-Diblatajim,
[23] över Kirjatajim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
[24] över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligger långt borta eller nära.
[25] Avhugget är Moabs horn och sönderbruten är hans arm, säger Herren.
[26] Gör honom drucken, för han har upphävt sig mot Herren. Moab ska vältra sig i spyor och bli till åtlöje, också han.
[27] Eller var inte Israel till åtlöje för dig? Ertappades han bland tjuvar, eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
[28] Överge städerna och bygg bo i klippan, ni Moabs invånare. Gör som duvan som bygger sitt näste
[29] Vi har hört om Moabs högmod, hans gränslöst stora högfärd, hans stolthet, högmod och överlägsenhet och hans hjärtas förhävelse.
[30] Jag känner hans fräckhet, säger Herren, hans tomma skryt och svekfulla sätt.
[31] Därför jämrar jag mig för Moabs skull och klagar över hela Moab. Över Kir-Heres män ska man sucka.
[32] Mer än Jaeser gråter, gråter jag över dig, du Sibmas vinstock. Dina rankor gick över havet och nådde till Jaesers hav. Mitt i din sommar och din vinbärgning har ödeläggaren slagit ner.
[33] Glädjen och jublet har ryckts bort från de bördiga fälten och från Moabs land. Jag har gjort slut på vinet i pressarna, man trampar inte längre vin under glädjerop – rop hörs men inte glädjerop.
[34] Från Heshbon hörs rop ända till Eleale, ända till Jahas höjer man sin röst och från Soar ända till Horonajim, till Eglat-Selisia, för också Nimrims vatten har blivit torr mark.
[35] Jag ska i Moab göra slut på dem som bär fram offer på offerhöjden och tänder rökelse åt sina gudar, säger Herren.
[36] Därför klagar mitt hjärta som en flöjt över Moab, mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män. Det som är kvar av vad de förvärvat
[37] Alla huvuden är rakade och alla skägg avskurna. På alla händer finns ristningar och runt höfterna bär de säcktyg.
[38] På alla Moabs tak och på dess torg hörs bara dödsklagan, för jag har krossat Moab som ett värdelöst kärl, säger Herren.
[39] Hur nerbruten är han inte, hur jämrar de sig inte! Hur vänder inte Moab ryggen till i skam! Moab blir ett åtlöje och en skräck för alla som bor omkring honom.
[40] För så säger Herren: Se, han svävar fram som en örn, han breder ut sina vingar
[41] Keriot intas, fästena erövras. Hjärtat hos Moabs hjältar blir på den dagen som hjärtat hos en kvinna i barnsnöd.
[42] Moab ska förgöras så att det inte mer är ett folk, för han har förhävt sig mot Herren.
[43] Fruktan, fallgrop och fälla väntar er, ni Moabs invånare, säger Herren.
[44] Den som flyr från skräcken störtar i fallgropen, och den som kommer upp ur fallgropen fastnar i fällan, för jag ska låta ett hemsökelsens år drabba Moab, säger Herren.
[45] I Heshbons skugga stannar de, det är slut med flyktingarnas kraft, för en eld gick ut från Heshbon, en låga från Sichon. Den förtärde Moabs sida, hjässan på stridslarmets söner.
[46] Ve dig Moab! Förlorat är Kemosh folk, för dina söner har tagits till fånga, dina döttrar har förts bort
[47] Men i kommande dagar ska jag göra slut på Moabs fångenskap, säger Herren. Så långt domen över Moab.