[1] Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves.
[2] Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi. Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp.
[3] Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter.
[4] Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan.
[5] Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne.
[6] Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra,
[7] även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk. I stället uppträdde vi kärleksfullt bland er. Som när en mor sköter om sina barn
[8] ville vi i ömhet ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.
[9] Bröder, ni minns ju hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er.
[10] Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och rent vi uppträdde bland er troende.
[11] Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er, som en far sina barn,
[12] och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, som kallar er till sitt rike och sin härlighet.
[13] Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord som är verksamt i er som tror.
[14] Ni bröder har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden från era landsmän som de har fått från judarna,
[15] som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud, och de motarbetar alla människor
[16] när de försöker hindra oss från att predika för hedningarna så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen har till slut kommit över dem.
[17] Bröder, när vi nu för en tid har varit skilda från er – bara till det yttre, inte till hjärtat – har vi längtat mycket efter er och blivit ännu ivrigare att få se era ansikten.
[18] Vi har verkligen önskat få komma till er – jag, Paulus, både en och två gånger – men Satan har hindrat oss.
[19] Vem är vårt hopp, vår glädje, vår ärekrans inför vår Herre Jesus när han kommer om inte ni?
[20] Ja, ni är vår ära och vår glädje.