[1] I tre år hade de ro, utan krig mellan Aram och Israel.
[2] Men under det tredje året reste Joshafat, Juda kung, ner till Israels kung.
[3] Och Israels kung sade till sina tjänare: ”Ni vet ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Ändå sitter vi här lugnt och tar det inte från kungen av Aram.”
[4] Han frågade Joshafat: ”Vill du dra ut med mig för att belägra Ramot i Gilead?” Joshafat svarade Israels kung: ”Jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!”
[5] Men Joshafat sade till Israels kung: ”Fråga först Herren om det!”
[6] Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra män, och frågade dem: ”Ska jag dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Dra dit upp. Herren ska ge det i kungens hand.”
[7] Men Joshafat sade: ”Finns det inte någon Herrens profet här längre, så att vi kan fråga genom honom?”
[8] Israels kung svarade Joshafat: ”Här finns fortfarande en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara olycka.” Joshafat sade: ”Kungen ska inte säga så.”
[9] Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: ”Hämta genast hit Mika, Jimlas son.”
[10] Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu var och en på sin tron på en tröskplats vid ingången till Samarias port klädda i sina skrudar, medan alla profeterna profeterade inför dem.
[11] Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och sade: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna så att de förgörs!”
[12] Alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: ”Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”
[13] Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: ”Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt det du säger stämma överens med vad de har sagt och lova också du lycka.”
[14] Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, det Herren talar till mig ska jag säga honom.”
[15] När han kom till kungen, frågade kungen honom: ”Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska vi låta bli?” Han svarade honom: ”Dra dit upp, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”
[16] Men kungen sade till honom: ”Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?”
[17] Då sade han: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.”
[18] Då sade Israels kung till Joshafat: ”Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig, utan bara olycka?”
[19] Mika sade: ”Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra.
[20] Och Herren sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så.
[21] Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då?
[22] Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du kommer också att lyckas. Gå ut och gör så!
[23] Och nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.”
[24] Då gick Sidkia, Kenaanas son fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: ”På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?”
[25] Mika svarade: ”Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig.”
[26] Men Israels kung sade: ”Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till kungasonen Joash
[27] och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.”
[28] Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka har Herren inte talat genom mig.” Och han tillade: ”Hör detta, alla ni folk!”
[29] Så drog Israels kung och Juda kung Joshafat upp mot Ramot i Gilead.
[30] Och Israels kung sade till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men klä dig du i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung, när han drog ut i striden.
[31] Men Arams kung hade gett en befallning åt de trettiotvå befälhavarna över vagnarna och sagt: ”Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung.”
[32] När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: ”Det där är säkert Israels kung”, och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Joshafat upp ett rop.
[33] Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
[34] Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och för mig ut ur hären, för jag är sårad.”
[35] Striden blev den dagen allt häftigare, och kungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men på kvällen gav han upp andan. Blodet från såret hade runnit ner i vagnen.
[36] Vid solnedgången gick ett rop genom hären: ”Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!”
[37] Så dog kungen och fördes till Samaria, och man begravde honom där.
[38] När man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod och de prostituerade badade i det – precis som Herren hade sagt.
[39] Vad som mer finns att säga om Ahab och allt som han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde och om alla de städer han byggde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[40] Ahab gick till vila hos sina fäder, och hans son Ahasja blev kung efter honom.
[41] Joshafat, Asas son, blev kung över Juda i Ahabs, Israels kungs, fjärde regeringsår.
[42] Trettiofem år gammal var Joshafat när han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilhi.
[43] Han vandrade i allt på sin far Asas väg och vek inte av från den. Han gjorde nämligen det som var rätt i Herrens ögon.
[44] Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna.
[45] Och Joshafat höll fred med Israels kung.
[46] Vad som mer finns att säga om Joshafat, om de mäktiga gärningar han utförde och om hans krig, det är skrivet i Juda kungars krönika.
[47] Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans far Asas tid.
[48] I Edom fanns då ingen kung, utan en ståthållare regerade där.
[49] Joshafat hade låtit bygga Tarshishskepp som skulle gå till Ofir för att hämta guld. Men de kom aldrig i väg, för de led skeppsbrott vid Esjon-Geber.
[50] Då sade Ahasja, Ahabs son, till Joshafat: ”Låt mitt folk resa med ditt folk på skeppen.” Men Joshafat ville inte.
[51] Joshafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
[52] Ahasja, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år.
[53] Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på sin fars och sin mors väg och på Nebats son Jerobeams väg, han som fick Israel att synda.
[54] Och Ahasja tjänade Baal och tillbad honom och väckte Herrens, Israels Guds, vrede precis som hans far hade gjort.