[1] En bön av profeten Habackuk; till Sigjonot.
[2] HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.
[3] Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. Sela. Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full.
[4] Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt.
[5] Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.
[6] Han träder fram—därmed kommer han jorden att darra; en blick—och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick.
[7] Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land.
[8] Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar?
[9] Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. Sela.
[10] Till strömfåror klyver du jorden. Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer.
[11] Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut.
[12] I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken.
[13] Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. Sela.
[14] Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.
[15] Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall.
[16] Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag maste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket.
[17] Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.
[18] Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud.
[19] HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.